Vad betyder svenskan för mig
I dag den 6 november firar vi svenska dagen och därför har vi pratat med några finlandssvenskar om vad den här högtiden och språket betyder för dem – samt hur det har varit att växa upp och leva som finlandssvensk.
Body
Voit lukea tämän blogin suomeksi täältä.
Stina är född i en svenskspråkig familj i Finland och har alltid talat svenska hemma. Beroende på var hon bott i Finland har hon också kunnat tala svenska i butiker, banker, caféer osv. I Vasa har hon alltid klarat sig på svenska och likaså i Borgå. På Åland, där hon också har bott, är svenskan en självklarhet. Däremot, i Helsingfors där hon bor nu, talar hon sällan svenska på offentliga platser, fast på stan i centrum hör hon människor ofta tala svenska. I Helsingfors jobbar hon som lärare i flera svenskspråkiga skolor och säger att det numera inte är ovanligt att finskspråkiga föräldrar sätter sina barn i svenska skolor.
Själv har hon alltid gått i svenskspråkiga skolor i Finland, allt från grundskolan till universitet. Det var först i årskurs 3 i grundskolan då de började ha lektioner i finska (numera är det undervisning i finska i svenska skolor redan i årskurs 1). Finska språket kändes svårt för henne och hon förstod knappt något. Det tog många år av studier innan Stina vågade tala finska. Det var först då hon kom ut i arbetslivet som hon lärde sig tala finska, men enligt hennes ord kämpar hon fortfarande med att skriva korrekt på finska. Hon berättar att hon alltid har känt sig hemma i den finlandssvenska kulturen i Finland och att under hela barndomen upp i vuxen ålder kände hon mycket lite till kulturen på finskt håll i Finland. Numera är hon betydligt mer insatt i finsk kultur.
Också Benjamin har vuxit upp i en svenskspråkig miljö i Finland. Hemma har det alltid talats svenska. Grundskolan, gymnasiet samt universiteten har han genomfört på svenska i Finland. Även med sina vänner har svenskan till stor del varit språket han kommunicerat på. Han berättar att finskan förstås har funnits parallellt med honom stora delar av hans vardag - på skyltar, i kassan och TV - men känt mestadels att det har påmint om att han inte talar det språk som de allra flesta gör i Finland. Tidigare har han bott i tvåspråkiga städer, men numera bor han i Mariehamn på Åland, där svenskan är det enda officiella språket. Där kan han fritt använda sig av svenskan var som helst, under alla dygnets timmar, vilket han beskriver som ”en autonomi som helt fungerar på mitt känslospråk”. I Finland var det inte alltid möjligt - men vi återkommer till det lite senare.
Monika är född i en tvåspråkig familj i Esbo och har alltid pratat både finska och svenska. Hon berättar att när hon nyligen samtalade med sina kollegor om vad svenska dagen betyder för dem, kom det plötsligt många minnen och känslor upp till ytan. Särskilt under ungdomsåren kunde det kännas som att man inte riktigt hörde till någon grupp. Man var annorlunda – inte helt finsk, men inte heller något annat. Kommentarer som "hurrit" eller antydningar om att finlandssvenskar försöker vara "bättre folk" var inte ovanliga. De satte spår.
Språket som en del av identitet
Också Benjamin tar upp att det har hänt att han har ringt till någon inom den offentliga sektorn och frågat om personen som han talade med kunde svenska. Personen har då svarat nej. När han sedan har meddelat att han i så fall ska berätta sitt ärende på finska, har han fått som svar: ”Det är nog bäst, vi bor ju trots allt i Finland”.
Det kan förklara varför Benjamin säger att känslan av att han inte hörde till Finland högg i hans hjärta. Han har ju har alltid bott i Finland och aldrig sett sig tillhöra någon annan nation. Men trots det känt att hans språk inte räknas. Han tror att de flesta finlandssvenskar har upplevt liknande händelser och att många svenskspråkiga idag byter språk automatiskt till finska - fast det vore viktigt att kunna visa att man finns, och att ens känslospråk räknas.
Också Monika delar med sig av att med tiden har stoltheten vuxit och att hon idag känner en djup tacksamhet över att få vara en del av den finlandssvenska gemenskapen. Enligt henne är det att tala svenska i Finland inte bara en identitet, utan också en bro till Norden, till kultur, till förståelse - för språket öppnar dörrar och ger perspektiv och ger oss möjligheter och en känsla av samhörighet som är ovärderlig.
Även Benjamin påpekar att språket möjligtvis är den största delen av hans identitet. Genom svenskan kan han bäst uttrycka sina behov, tankar och åsikter. Det är hans känslospråk, och utan svenskan så fattas en del i honom. Trots att han nu bor på Åland identifierar han sig ännu inte som ålänning, utan som finlandssvensk. Ålänningar och finlandssvenskar har språket gemensamt, men man bör komma ihåg att de flesta ålänningar ser sig just som ålänningar, inte finlandssvenskar. På Åland är det även svårt att få service på finska. Vanligtvis byter ålänningar till engelska om någon börjar tala finska med dem. Han har ibland tänkt att det blir omvänt för finskspråkiga finländare på Åland.
Tankar kring svenska dagen
Stina säger att den 6 november är en mycket viktig dag för finlandssvenskar för dagen påminner om svenskans betydelse för Finland och att det är en rikedom att vi lever i ett tvåspråkigt land där vi båda har mycket att lära av varandra.
Finlandssvenska flaggan
Också Monika uttrycker att för henne och hennes kollegor är svenska dagen mer än bara en högtid. Det är en påminnelse om deras rätt att tala sitt modersmål, att bo i ett land där två språk lever sida vid sida. Det är en dag då de firar sin kultur, sin historia och sin framtid. I deras skola gör de det synligt: lyfter fram det svenska språket och den finlandssvenska kulturen med stolthet. De tycker att det är en glädje att få vara med och hedra Finlands tvåspråkighet varje år. Hon tillägger att svenska dagen är en dag för eftertanke, men också för firande. Den påminner oss alla om att mångfald är en styrka och att varje språk bär med sig en unik berättelse – samt att också finlandssvenskarnas berättelse är värd att höras.
Dessutom meddelar Benjamin att då han växte upp var detta en mycket viktig dag för honom och att de sjöng Modersmålets sång i skolan och flaggade med den finlandssvenska flaggan på skolgården. Men nu på Åland firas svenska dagen inte på samma sätt, vilket förvånade honom då han flyttade dit. Idag förstår han att den inte är viktig på Åland, eftersom språket är en självklarhet. På Åland är alla dagar svenska dagen.
Avslutningsvis vill jag dela följande text genom att citera Benjamins ord: ”Jag är tacksam för den som läst detta, speciellt om ens modersmål inte är svenska. Tack för att just du vill läsa något som jag har skrivit på mitt känslospråk”. Jag vill också citera första versen i Modersmålets sång, som är skriven av Johan Fridolf Hagfors, och som Benjamin anser att sätter fingret på hur starkt svenskan kan vara förknippat med identiteten:
”Hur härligt sången klingar
på älskat modersmål!
Han tröst i sorgen bringar,
han skärper sinnets stål!
Vi hört den sången ljuda
i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall han bjuda
åt oss i graven frid!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land!”
Texten är sammanställd av Kira Sidorov utifrån tankar från Monika, Stina och Benjamin
Bilderna: Kira Sidorov